Dödligt våld mot barn är som tur är väldigt ovanligt. Fakta visar även att det är obehagligt att både män och kvinnor är förövare och det rör sig om enstaka fall per år. Det stora samhällsproblemet är inte de få tragiska dödsfallen. Det är den massiva, långvariga skada som uppstår när psykiskt våld, kontroll och systematisk nedbrytning pågår i det tysta. När en förälder bryts ned och barn används som budbärare, vapen eller bevis. När kontakten med ena eller andra föräldern sakta men säkert förändras och försvinner.

När barn tvingas leva i sådana miljöer eller förlorar kontakten med en förälder under lång tid eller för alltid, är det avgörande att samhället kan erbjuda trygga, stabila alternativ. Fler familjehem är en viktig del i detta sammanhang. För barnens bästa behövs en ökad tillgång till kvalificerade familjehem som kan erbjuda trygghet, kontinuitet och kärleksfull omsorg när föräldrarelationen brister eller är otillräcklig. Det är i dessa miljöer som barn får möjlighet att läka och utvecklas, vilket på sikt minskar risken för psykisk ohälsa, skolmisslyckanden och social utslagning.

Sverige har omkring 1 500 självmord per år. Vi kan inte exakt räkna hur många som har koppling till långvariga vårdnadskonflikter, psykiskt våld eller förlorad barnkontakt. Men forskning visar att separationer med hög konflikt, isolering och rättsprocesser är tydliga riskmiljöer för depression, missbruk och suicidnära tillstånd. Även om bara en mindre andel hänger samman med denna typ av familjekonflikter handlar det om många människor – varje år. Hundratals, flera hundratals.

Det är inte en könsfråga. Det är en svensk rättsfråga med barn som växer upp i en miljö där en förälder systematiskt nedvärderas eller utestängs far illa, oavsett vem som gör det. Psykiskt våld i nära relationer lämnar inga blåmärken men är djupt destruktivt. Och när socialtjänst, skola, media och politiker utgår från att mamma är trygg och pappa är risk eller tvärtom, sviker vi principen om likabehandling. Äkta jämställdhet innebär att vi skyddar alla offer och granskar alla förövare med samma metodkrav. Samtidigt måste vi säkerställa att barn som drabbas får de trygga vuxna de behöver, något som fler familjehem kan bidra till i hög grad.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det inte marginellt. Psykisk ohälsa kostar Sverige hundratals miljarder varje år i sjukskrivningar, vård, produktionsbortfall och sociala insatser. Barn som förlorar stabila relationer löper större risk för skolmisslyckanden, arbetslöshet och egen psykisk ohälsa. Det är dyrt, omänskligt och oekonomiskt för alla. Att satsa på fler familjehem med rätt resurser är en investering i barnens trygghet och en effektiv förebyggande åtgärd. Genom att erbjuda barn en stabil och säker miljö när familjesituationen är konfliktfylld kan vi minska långvariga psykiska skador och ge fler barn möjlighet till en bättre framtid.

En socialliberal hållning börjar i individens frihet och ansvar. Barn har rätt till båda sina föräldrar, så länge ingen utgör en faktisk fara. Staten ska skydda mot våld, vara rättssäkert och inte ett hinder för barns bästa, det är en förutsättning. Det handlar inte på något sätt om att relativisera mäns våld mot kvinnor. Det handlar om att vägra acceptera att någon grupp av offer blir osynlig. Barns trygghet kräver att vi vågar se hela verkligheten, förebygger långvarig psykisk ohälsa och upprättar ett förtroende för samhället.

Istället för som idag ägna årtionden åt att reparera skadorna orsakade av att samhället valde att blunda och se statistik, istället för att se barnen.

Med tidiga insatser och satsningar på familjehem & familjecentraler skapar vi långsiktiga förutsättningar för barns och föräldrars välmående. Samtidigt kan vi förebygga, utbilda och förse föräldrar med verktyg för ett bättre föräldraskap för att i så stor utsträckning som möjligt slippa placera barn i statlig vård.

Björn Östman
Kristdemokrat i Mönsterås
Kandidat till kommun, region & riksdag